Ett lite väl deppigt inlägg

Då var vi tillbaka på ruta ett igen. T mår dåligt, jag mår dåligt, skolan är katastrof och tunneln verkar vara så lång att inte ens en strimma ljus lyckas tränga in. Jag trodde för ett tag att jag tog rätt beslut, att vi hittat rätt med skolan och att livet skulle falla på plats för oss alla. Att lugnet skulle infinna sig även i vår familj och att jag så smått började bli redo att gå tillbaka till jobbet. Jag misstog mig – igen. Besvikelsen över att allt tyder på att jag fattade fel beslut är så stor att jag inte klarar av att säga det. Jag svarar fortfarande att ”jodå, det går mycket bättre” på frågan om hur det går för T i skolan. Sanningen är att det fungerar precis lika dåligt som innan. Han är arg och ledsen, rymmer, ringer 20 gånger om dagen, gråter, skriker och gör allt för att komma därifrån. Och jag är trött. Trött på att vara hemma, trött på att misslyckas och trött på att inte ha en susning om hur jag skall lösa detta och hur vi ska komma vidare. Idéerna är slut, precis som tålamodet och orken och jag lyckas inte ens se det positiva i varken höstlov eller den stundande solsemestern.