Glädje och lugn

Idag är jag inne på min fjärde dag utan barnen och saknaden börjar komma smygande. E ringde igår. Hon bubblade ut orden så snabbt att det var svårt att hänga med. – Jag har tagit Silvermärket, då ska man simma 300 m bröstsim på djupt vatten, 150 m ryggsim på djupt vatten, 8 m under vatten, flyta 2 min, simma klädsim med långa ärmar på tröjan och långa byxor, hämta saker från botten och livrädda, jag klarade allt mamma, jag bestämde mig bara så gick det. Hon stannade för att andas och jag hann få ur mig ett – Vad bra! innan hon fortsatte. – Det var jättemycket maneter som man simmade på hela tiden, du hade typ dött mamma, eller kanske inte dött men i alla fall svimmat, dör man om man svimmar i vattnet? A ja skit samma nu kommer T, förresten imorgon skall jag börja på Kandidaten. Hon hade räckt över luren innan jag hann svara.

– Hej mamma, hör jag i luren. Han låter glad och lugn och jag blir lite varm i hjärtat. – Hej älskling, hur mår du? – Bra. – Vad gör du då? frågar jag vidare. – Fiskar krabbor. Jag frågar ytterligare några frågor som följs av korta svar. Vi avslutar samtalet och lägger på. Ingen gråt, inget skrik, ingen kaos. Ingen avundsjuka för att E lyckats ta märken. Den här typen av samtal är ovanliga och jag försöker verkligen ta in det i hjärtat. Där, med pappa på landet på den lilla ön, har han det bra. Utan krav och utan stress.

Skillnaden mellan barnen är enorm. T har inget behov att berätta om upplevelseer som är bra. Han ringer bara när han är ledsen, arg eller känner sig orättvist behandlad. E däremot har ett stort behov av att berätta – både bra och dåliga saker, men framförallt saker hon har gjort bra. Hon älskar bekräftelse och beröm.

Idag kom denna bilden från barnens pappa. T hade tagit järnmärket och var väldigt nöjd med sig själv :).